Långvandring är en vandringstur som sträcker sig över längre sträckor och där man är ute i flera dagar. Man talar om långdistansvandring i speciella fall när man inte har för avsikt att återvända till utgångspunkten under turen. Trekking är långvandring utanför markerade rutter.
Inom ungdomsrörelsen och scouterna kallas vandring med tält oftast för att åka på resa. Resorna varar oftast från en helg till tre veckor.
Långvandring som en del av bergssporten övervägdes redan 1912 av DuÖAV-sekreteraren Josef Moriggl, som ägnade sig åt vandring från stuga till stuga. Alpina författaren E. Benesch beskrev 1932 tre långvandringsleder i Alperna. Under 1960- och 70-talen uppstod allt fler markerade leder, delvis också för att man insåg den ekonomiska aspekten av långvandring – långvandraren är bunden till de lokala resurserna. Under denna tid grundades också de första överregionala föreningarna. Från 1969 fanns planer på att göra långvandring i Europa attraktivt genom lämpliga rutter. Parallellt utvecklades vildmarksrörelsen i Nordamerika, som utgick från naturreservaten och ledde till liknande långvandringsleder (eng. trail). Långvandring som fritidsaktivitet blir ett världsomspännande fenomen från den tid då de ”exotiska” bergskedjorna som Himalaya och Anderna öppnas upp för en bred långdistans-turism som går utöver expeditioner.
Min typ av vandring är helt klart upplevelseorienterad. Det innebär att jag går långa sträckor med många pauser, där observation och upplevelse av naturen och landskapet står i första rummet.
Jag är inte särskilt förtjust i att springa snabbt från A till B. Skandinaviens landskap är alldeles för vackert för det…
En rapport: