Tour 2008 – SKARJA

Sarek : Den illaluktande strumpornaksturen

Land: Sverige
Resetid: Senhösten/förvinter.

Laponia Tour av Ewald och Järven

Förklaring: detta är ”forumnamn” från forumet Outdorrseiten (båda är inte längre aktiva där), i verkligheten heter ’Ewald’ Stefan och ”Järven” Peter

Dag 1

Nu står man där. Efter resan i den bekväma nattågen, sovvagnen och de öronproppar som är obligatoriska när man reser med Ewald.
Vid Suorva-dammen, mitt i senhösten, framför en konstgjord damm med vindkraftverk.
Men det är ju bara utgångspunkten.
Ryggsäckarna packas, mössorna packas upp, de sista tvivlen om man ska eller inte sköljs bort.

Promenaden över dammen är tråkig, men efter 2 kilometer väntar den gula lappländska höstskogen och slukar oss och vårt XXL-bagage.

Det går uppåt, över rötter, stenar, bäckar och mossgropar.
Efter ungefär en timme hör jag ett rop bakom mig – Peter, Peeeter…
Jag tror att Ewald har stött på en björn – men så är inte fallet, han ligger halvt på sidan i en myrgropa, med benen helt nedsänkta i sumpmarken och kan inte ta sig upp. Jag funderar kort på att ta en bild, men låter bli…

Det börjar bra. Ewald dras upp ur hålet, de leriga byxorna byts ut, skorna är våta – men det kan inte avskräcka en riktig Ewald.
Resan fortsätter, med genomskinliga moln och god sikt slår vi läger på en höjd. En gammal eldstad återaktiveras, vi äter, lagar mat och den första Lumumba (Choklad med Rum) värmer magarna och våra svarta själar.

Dag 2.

Solsken. Underbara färger, fantastisk utsikt över sjökedjan Stora Lulevatten.

Efter frukost vid cirka +2 grader fortsätter vi på stigen tills vi hittar en plats där vi kan svänga av in i Kahlfjäll mot Vuosskelvagge.

Efter en ansträngande klättring förbi berget Hallji svänger vi in i högdalgången.

Vi vandrar förbi flera sjöar, delvis över fjällängar, delvis över stenfält och sumpmarker, och utsikten mot slutet av högdalgången går rakt fram mot berget Akka.

I den sista fjärdedelen av dalen slår vi upp tältet.
Och strax efter Lumumba bildas de första iskristallerna på tältets yttertyg. Det blir en kall natt, men det gör ingenting för två gamla gubbar i tjocka dunsoffsäckar.
In med öronpropparna och snarka gott. De första dagarna är alltid ansträngande, så ögonen faller snabbt igen.

Dag 3

I slutet av Vuosskelvagges (Vagge = dal) måste man passera ett litet pass, bakom vilket blockfält börjar. Och det är inte så mycket ”fält” som ett blocklandskap.
Och jävligt ansträngande att gå. Eller hoppa. Från sten till sten. Och Ewald har så korta ben. Jag vågar inte tänka på vad som händer om man bryter benet i det här terrängen…

Men det finns en lösning – gå uppåt. Det är ansträngande, men på bergstopparna är terrängen betydligt enklare.
Och så går vi längs de övre sluttningarna tills Gassalako-slätten vid slutet av Kukkesvagge öppnar sig framför oss. En vacker utsikt över Sarekbergen, även om det återigen är molnigt.

Vi går rakt ner till floden Kukkesvakkjåkkå, korsar den – vilket är möjligt tack vare den mycket låga vattennivån – och går över dvärgbjörksängar och grusfält mot Sarekbergen. Vid en krök i en bäck slår vi upp tältet på en plan flodslätt. Vi är båda ganska slut efter morgonens klättring på klipporna…

Tag 4

Friska och pigga – nej, snarare lite slita – vaknar vi, äter frukost och fortsätter längs bäcken. Återigen grusfält, sumpmarker, breda ängar framför glaciärbäckarnas delta, förbi en renvaktarstuga.

Övre vänstra bilden: En järv i morgonsolen… Oh, yeah! Brother of mine… Allt kommer att bli bra!! Sedan utsikten över Suotoftasjtahkka…

Det betyder att Ewald söker sin egen väg – han går först till renvaktarstugan, jag korsar bäcken innanför för att inte hamna i träskmarkerna som ligger i dalen efter stugan. Jag känner till dem från förr och vill inte försvinna i kvicksand upp till midjan igen…

Ewald springer rakt mot denna plats – jag ropar, skriker, vrålar – EEEEEwald! Kom tillbaka…
Lyckligtvis korsar han dalen vid den sista möjliga platsen, jag tror att jag denna gång skulle ha fotograferat honom fast i träsket…
Det börjar regna, snöblandat regn, det blir obehagligt.

En paus i regnet, koka soppa, bröd, korv och ost – och sedan är det svårt att ge sig av igen.
Vi går inte så långt idag, vid foten av Niak slår vi upp tältet på en blåsig avsats, kryper in i tältet och somnar ganska tidigt.

Man måste utgå från att STENEN tänker…

Vilket inte är helt lätt. Ewalds skor blev blöta första dagen och blir bara blötare. Supervattentätt att slå upp. Goretex med ett genomblött foder, en fröjd för luktbildande bakterier…
Vi döper om det fantastiska skosystemet. Det heter nu ”Waterflow-System” istället för ”Air-Revolution”.

Dag 5

Idag ser det bättre ut igen, molnigt med uppklarningar, mycket vind, lite sol.
Och typisk fjällmiljö, inte längre så stenig, några sumpiga partier men lätt att gå

Vi svänger långsamt in i Ruotesvagge.
Även denna gång lite högre upp på sluttningen, eftersom det är lättare att gå där.
En grupp renar med en underbar gammal ”vitskäggig” tjur med kraftiga horn och vacker vinterpäls står framför oss under en paus.
Jag försöker smyga mig fram, men upptäcks naturligtvis av tjuren.
Han skrämmer bort sin flock och kommer rusande mot mig.
Jag stannar kvar, han verkar inte vara rädd. Och även om renarna är ganska små vill jag inte bråka med en arg tjur.
Men han vänder sedan om och följer sin hjord.

Vi gamla tjurar går sedan ner i dalen, strax före renskötarstugan som ligger vackert på en kulle mitt i dalen.

Där tar vi en tepaus – stugan är till och med öppen. Under Stefans tur tre veckor före oss var den fortfarande stängd – tydligen öppnas stugorna för vintern – av säkerhetsskäl?
Man bör nog inte lita på det.
4 km bakom stugan slår vi upp tältet vid stranden av Smailajåkkå.
Ewald går och badar. Hans skor och strumpor luktar som döda, våta hundar.
Ewald: ”Nu får det vara nog, jag måste skaffa ett par Lundhags”.
Jag funderar på om jag ska ta med mig näsclips till nästa tur, förutom öronpropparna…

Fortsättning följer – Eeeeewald!

Ruohtesvagge var trevligt att gå på och ingen jämförelse med de senaste dagarnas stigar, och vi kommer framåt mycket bra… På morgonen upptäcker Järven en älg som närmar sig, men som sedan, antagligen avskräckt av lukten från mina skor, snabbt tar till flykten… Haha… Jag håller tyst om renstigarna vi följer, väl medveten om att man inte ska berömma kvällen i förväg… Middagsmålet var Mikkastugan i hjärtat av Sarek.

Apropå: Mikkajäkha och Mikkastugan är uppkallade efter en tragedi som drabbade sampojken Mihka… som kan läsas om hos Heim & Klawatzki (Conrad Stein, Sverige: Sarek)…
Återigen gläder vi oss över att ytterligare en nödstuga är öppen. Det är egentligen inga logi för oss, utan samernas bostäder för deras säkerhet i detta område.
Det gäller även Smailabron…
Det kan hända att min bedömning ses annorlunda:

Tourmat är snabbt uppätet och vi går till Gouhpervagge. Först hittar vi inte den optimala vägen… Peter går nedför dalen. Jag orienterar mig uppför. Det är bra, för då har jag honom alltid i sikte och kan uppskatta var vi måste träffas. Så blir det roligt att gå.

Efter att ha korsat floden har vi en ansträngande klättring till Renvakarstugan framför oss.

Peter är som alltid först på plats och har kollat in inredningen, kaminen osv. Jag är begeistrad över stugans komfort. Petroleumspisen fungerar inte, men sängarna är mer än okej. Och vi har fantastisk utsikt mot norr, söder, öster och väster…
Vad mer kan man önska sig…?

(Denna stuga har numera brunnit ner)

De närmaste 64 timmarna måste vi vänta ut ovädret.
Vi tillbringar tiden med att sova och sova och äta och sedan äta igen och stirra ut genom fönstret mot väster i riktning mot Gouphervagge, där vinden visslar…
Mot söder i riktning mot Allgavagge dånar motvinden också.
Men utsikten mot öster kompenserar oss… :

Dag 6/7

Ruohtesvagge – renvaktarstuga Alkavagge, se Ewalds rapport.

Renstaketet bakom ”Skarjahütte” – så kallas renvaktarstugan av samerna.

Vi stannar i den gamla stugan i två dagar – det stormar kraftigt på natten, regnar, snöar – vi har ingen lust att ge oss iväg, framför allt eftersom vinden skulle blåsa oss rakt i ansiktet.
Istället blir det mycket Lumumba, kaffe och kaka, Ewald passar på att raka sig

Vi vill ju inte att någon ska möta oss och vi ser ovårdade ut! Det går inte.

Dag 8

Vädret har förbättrats – på morgonen ser man återigen mot Skarja och Sarek, och även Koupervagge ligger framför oss med ny snö på bergstopparna.

Så vi packar våra saker, tar farväl av stugan och går först genom renstängslet och bäcken bakom stugan.

Här går vi först över flodslätten, som är lite grusig, men för det mesta är Alkavagge ganska lätt att gå på.
Tills vi kommer till betesmarkerna. Och återigen mycket blöta sumpmarker, som återigen blöter ner Ewalds bra Waterflow-skor ordentligt. Goretex finns där inne så att inget vatten kommer ut…
Mot slutet av dalen bestämmer vi oss för att gå genom Alggajakka, över flodslätten och längs höger sida av Alggajaure – där är betesmarkerna inte så långa.

Men först en paus med korv, ost, bröd och varm soppa.

Sedan fortsätter vi, nu måste vi vada genom Sarvesjakk – Ewald bryr sig inte, han går bara igenom med skor på, blötare kan man knappast bli.
Jag vadar enligt Lundhags-metoden – även om mina strumpor också börjar bli blöta.
Vassbuskarna med sina sumpgropar är helt enkelt för svåra att ta sig igenom.
På kvällen kommer det att lukta fyra döda, blöta hundar…

Tag 9

Regn.
På morgonen regnar det och blåser kraftigt, men det spelar ingen roll – vi vill upp till Padjelanta, till Tuottar-stugorna.
Det är bara 8–9 km. Efter gårdagen är det inget problem.
Det går ordentligt uppåt – regnet övergår till snö. Vinden blir till storm, och uppe på höjden blir det extremt.
Vinden pressar snöblandat regn in i varje spricka, då hjälper inte ens den bästa Gortex-klädseln – framför allt när snön faller horisontellt och med orkanvindar framifrån – på något sätt kämpar man plötsligt bara för att ta sig framåt. Mina fingrar blir fruktansvärt kalla – handskar på, halsduk, men jag önskar att jag hade skidglasögon – jag ser ingenting längre.

Snön blir till projektiler som smäller i ögonen, det gör ont, jag tappar orienteringen, man ser helt enkelt ingenting längre. Min fotoväska fryser. Ett 1 cm tjockt islager på allt – sedan ser jag på Ewald och blir skrämd.
Han är pansrad med is – axlarna, ryggsäcken, bärremmarna – allt är täckt av tjock is.
Plötsligt dyker en renhjord upp framför oss, tätt samlade i snöstormen.
Först springer de ifrån oss – mot stormen – sedan stannar de – ledarren vänder om och driver hjorden mot oss – de har insett att det är lönlöst att kämpa mot stormen. De ser antagligen lika lite som vi.

Mina fingrar är våta i handskarna och fingertopparna börjar sakta frysa.
Egentligen borde man sätta upp tältet och krypa in i sovsäcken, men med kalla fingrar och storm är det helt omöjligt – så man går envist vidare, tittar neråt, orienterar sig ”baklänges”… det verkar ta en evighet.
Sedan avtar snöfallet – och vi står vid Doutarjaure.
Nu är det bara att gå längs sjön, över ett berg och till stugorna. Värmen på.
Och sedan börjar det igen – storm, snö – beslutet att vänta ut vädret här också om det inte blir bättre fattas snabbt, jag är glad att inget hände oss idag.
Kvällen blir åtminstone varm och mysig, medan stormen återigen vrålar utanför.

Tyvärr finns det inga bilder från dagen – förutom vid stugorna i Tuottar.

Vädret blir inte bättre. Ändå beslutar vi oss för att gå ner till Tarraloupal. De första kilometrarna går bra… Sedan drabbas vi av stormen igen på platån mellan sjöarna Gäffäjavratja och Gieddoajvejävrätja… i orkanstyrka… En gång blåser jag omkull och ligger på rygg eller på sidan och kan inte resa mig upp igen… Det är alltid bra att ha en vän som väntar på en ”nedanför”… Vi delar en cigarett och jag frågar Pit om han inte trivdes så bra ”uppe”…
Snart är vi framme vid stugan.

Jag gillar inte det, på något sätt gillar jag inte Tarradalen. På något sätt betyder det alltid slutet. Vi har visserligen fortfarande flera kilometer framför oss, men ändå …
Trots björnspår, gillar inte att gå på plankor, ont i fötterna på vägen till Nunjes … Gillar inte det och vill inte.

Jag vet, Ewald, men smakerna är olika.
Jag gillar Tarradal, det är en av mina favoritdalar – även om du fick lida.
Det kan vara otäckt att gå där ibland.
Det stämmer med plankvägarna. När de är täckta av våta löv eller isiga är det ganska farligt…

(Men kanske vill du prova igen?)